Rehabilitering

Rehabilitering av förvärvad hjärnskada

Konsekvenserna av en förvärvad hjärnskada ser olika ut beroende på till exempel hjärnskadans svårighetsgrad och placering, vilket innebär att uppföljning och rehabilitering behöver utgå ifrån individuella behov. 

En person kan återhämta sig mycket bra utan större påverkan på vardagen, en annan kan få betydande symtom och funktionsnedsättningar som påverkar vardagen avsevärt. Tidiga åtgärder som främjar hjärnans plastiska förmåga och minimerar sekundära skador kan ge god återhämtning och livskvalitet även vid svårare skadekonsekvenser. 

Behovet av rehabilitering kan över tid förändras och behöver därför bedömas även senare i förloppet och vid behov tillgodoses. Det är särskilt viktigt att följa barn och ungdomar med kvarstående funktionsnedsättningar efter traumatisk hjärnskada över tid. Uppföljande bedömningar och interventioner behöver ofta fortsätta upp i vuxen ålder eftersom funktionsnedsättningar kan bli framträdande i olika åldrar. Nedsättning av exekutiva funktioner kan till exempel ge större problem i vardagen för tonåringen, som förväntas kunna vara självständig, än för mindre barn. 

Personer med komplexa konsekvenser av traumatisk hjärnskada har behov av återkommande rehabilitering och vid svår förvärvad hjärnskada finns ofta behov av livslång uppföljning. Det finns ett behov av samverkan och samordning när flera aktörer är involverade, till exempel regional- och kommunal hälso- och sjukvård och Försäkringskassan. 

Hur går rehabiliteringen till? 

En rehabiliteringsprocess kan generellt beskrivas så här:

Akutvård: Vid en akut hjärnskada är första stegen livräddande åtgärder. Därefter går personen igenom omfattade utredningar och undersökningar på sjukhus.

Tidig rehabilitering: När tillståndet är stabilt påbörjas tidig rehabilitering, ofta inom sjukhusets medicinska rehabiliteringsavdelning alternativt stroke- eller neurologavdelning. Fokus i den tidiga rehabiliteringen ligger på att stabilisera kroppsfunktioner, träna upp grundläggande motoriska färdigheter och förbereda patienten på att kunna återgå till ett mer självständigt liv.

Återhämtning: Patienten börjar så småningom återfå funktioner och förbättrad självständighet genom olika typer av rehabiliteringsinsatser, som fysioterapi, arbetsterapi och logopedi. I denna fas kan patienten också få hjälp att hantera eventuella kognitiva problem, såsom minnes- och koncentrationsproblem.

Långsiktig rehabilitering: Efter tidig rehabilitering påbörjas en långsiktig rehabiliteringsprocess, där patienten får lämplig vård och stöd för att återgå till sitt vardagsliv, arbete och sociala aktiviteter.

Runt om i Sverige finns ett antal medicinska rehabiliteringskliniker. Här bedrivs hjärnskaderehabilitering på lite olika sätt men vid de flesta kliniker finns en rehabiliteringskedja med inneliggande rehabilitering, så kallad slutenvård, följt av öppenvård där personerna bor hemma. 

Rehabiliteringsinsatser vid förvärvad hjärnskada kan erbjudas inom regionerna i slutenvård, öppenvård samt vid fortsatt behov i kommunernas regi. Det finns även privata alternativ, framför allt i storstadsregioner, och i det senare skedet av rehabiliteringen via folkhögskolor med inriktning på rehabiliteringsåtgärder efter förvärvad hjärnskada. 

I Sverige erbjuder man hjärnskaderehabilitering för barn framför allt inom barnhabilitering. Möjligheterna till rehabilitering för barn är dock begränsade på mindre orter. 

Rehabilitering i tidigt skede
Inom sjukvården sker den tidiga rehabiliteringen för personer med komplexa behov efter traumatisk hjärnskada vanligen inom rehabiliteringsmedicinska kliniker. Rehabiliteringsmedicin är relativt sent utvecklad som egen medicinsk specialitet och fick sin första professur 1966. Den rehabiliteringsmedicinska verksamheten har byggts ut och finns nu på alla universitetssjukhus samt på flera andra platser runt om i landet. 

Bristande insikt kan skapa problem 

Ett problem är att sjukdomsinsikten i akutskedet efter en hjärnskada kan vara påverkad. Vissa väljer själva att lämna sjukhuset och/eller tackar nej till rehabilitering och därmed etableras inte kontakt med rehabiliteringsmedicin. Personens val riskerar i ett senare skede att missförstås av primärvården som kan sakna specialiserad kunskap om hjärnskada. Det kan vara svårt att senare få tillgång till rehabilitering när man börjar förstå konsekvenserna av hjärnskadan och därmed önskar hjälp. Detta problem blir ännu svårare för personer som inte har stöd av anhöriga. 

Individuellt anpassad rehabilitering  

En framgångsrik rehabilitering förutsätter att rehabiliteringen är personcentrerad: att åtgärderna utgår från varje persons behov och att man även medverkar efter egen förmåga och möjlighet. I planeringen deltar olika professioner, verksamheter och huvudmän beroende på patientens aktuella situation och planeringen görs i samverkan. 

Rehabiliteringsplanen ska omfatta åtgärder som teamet, alternativt en enskild medarbetare, ska utföra och den egenvård som man i dialog har kommit överens om att personen själv, eller med stöd av närstående kan utföra, till exempel egenträning. 

Specialistkompetent rehabiliteringsteam 

Rehabiliteringsmedicinska frågeställningar är ofta mycket komplexa och kan kräva ett flertal olika bedömningar av ett specialistkompetent rehabiliteringsteam för att kartlägga vilka funktionsnedsättningar skadan medfört och konsekvenser för personen i skilda aktiviteter och för möjligheterna till delaktighet i samhället. Bedömningarna ska sedan ligga till grund för de mål som sätts upp i rehabiliteringen. 

En utmaning vid svår och medelsvår hjärnskada är att både funktionstillstånd och den medicinska situationen är under ständig förändring under en ibland avsevärd tid, veckor till månader. Det medför ett behov av fortlöpande samordnad uppföljning och justering av rehabiliteringsplanen – det som gällde förra veckan gäller inte nödvändigtvis idag. 

Rehabilitering i senare skede 

I ett senare skede kan fortsatta rehabiliteringsinsatser ske i varierande omfattning via aktörer som kommunen, arbetsgivare, arbetsförmedling, utbildningsanordnare och försäkringskassa. Det är i den processen, i likhet med övriga rehabiliterande insatser, viktigt att utgå från personens förutsättningar. 

Det är önskvärt att samordning mellan aktörerna utgår från personens behov, det vill säga frångår stadieindelning av först medicinsk och sedan arbetsinriktad rehabilitering. Samordning bör eftersträvas för att åstadkomma en överlappning och samverkan. Insatser kan konkret gälla innehåll i arbetsuppgifterna och arbetsmiljöns utformning. Arbetsmiljön är ofta av stor betydelse för personer med skilda kognitiva funktionsnedsättningar. Det är ofta en stor utmaning för den enskilde personen att komma i eller återgå till arbete. 

Lagarbete 

Rehabilitering bör ske i specialiserade team som består av flera yrkeskategorier, även om de konkreta rehabiliteringsinsatserna kan utföras av en eller flera personer i teamet. Teamet består vanligen av läkare, omvårdnadspersonal, fysioterapeut, arbetsterapeut, socionom, logoped och neuropsykolog. 

Teamets bedömning ska utmynna i en rehabiliteringsplan där inledningen består av bedömning/ kartläggning som följs av en plan för åtgärder samt utvärdering av resultat. I boken ”Rehabiliteringsmetodik” (Lexell och Rivano Fisher 2017) ges följande definition: 

”Ett mindre antal människor med kompletterande kunskaper som tillsammans arbetar mot ett gemensamt mål och har ömsesidigt ansvar för att det uppnås.” 

Enligt Socialstyrelsens definition innebär rehabilitering tidiga, samordnade och allsidiga insatser från olika kompetensområden och verksamheter. Insatserna kan vara av arbetslivsinriktad, medicinsk, pedagogisk, psykologisk, social och teknisk art och kombineras utifrån personens behov, förutsättningar och intressen. Det är fråga om målinriktade insatser som förutsätter att personens möjligheter till inflytande vid planering, genomförande och uppföljning beaktas och säkras. Insatserna fortsätter så länge behov kvarstår. 

Sammanfattning: 

• Ett modernt omhändertagande kräver hög medicinsk kompetens av läkare och övrig vårdpersonal och sker ofta i multimodala team med insatser från flera olika professioner. 

• Rehabiliteringen bör påbörjas snarast. Alla som råkar ut förvärvad hjärnskada ska få ett kompetent omhändertagande i det akuta skedet

• En framgångsrik rehabilitering är personcentrerad och förutsätter att personen medverkar efter egen förmåga och möjlighet. Hänsyn bör tas till hela livssituationen med målet att återvinna bästa möjliga förmåga. 

• En individuell rehabiliteringsplan ska finnas och säkerställa en långsiktig, sammanhängande rehabiliteringsprocess. Det är viktigt att anhöriga involveras tidigt i processen.  

• Vården måste organiseras så att även lättare skador följs upp, inte minst när det gäller barn. 

Riktlinjer för behandling och rehabilitering (länkar)
Vårdförlopp för traumatisk hjärnskada beskrivs på sajten Kunskapsstyrning hälso- och sjukvård.

En mer kortfattad information finns här: Guide Vårdförlopp.

Information om strokeriktlinjer hittas hos socialstyrelsen.

Stöd
Här kan du läsa om olika former av stödinsatser. Länk till stöd

Vill du läsa mer om rehabilitering?
Ladda ner vår rehabiliteringsguide (pdf med guiden). Guide Rehabilitering

Rehabilitering av barn och unga 

Rehabilitering efter en svårare hjärnskada kräver många olika insatser, som kan behöva ändras över tid. Vid lättare skador kan insatserna från hälso- och sjukvården ofta vara mindre omfattande. Oavsett skadans svårighetsgrad är det viktigt med uppdaterad kunskap om hur hjärnskador påverkar barn och ungdomar, hur läkning kan stödjas och hur kvarstående symtom kan påverka utvecklingen framöver. 

​ 

Rehabilitering och habilitering vid hjärnskada 

Rehabilitering av barn med förvärvade hjärnskador skiljer sig från habilitering av barn med medfödda hjärnskador. Efter en förvärvad hjärnskada följer oftast en period av läkning som är viktig att fokusera på i rehabiliteringen. För att kunna stödja läkningen behövs kunskap om hur den sker. 

Barn med förvärvade skador har nyligen levt ett vanligt liv. Om hjärnskadan resulterar i kvarstående funktionsnedsättning, behöver barnen och deras närstående hitta nya sätt att hantera vardagssituationer som tidigare var självklara. Barnen behöver också förstå sina nya förutsättningar och vad de nu klarar av. Barn med medfödda skador har däremot levt med sitt funktionshinder från födseln och upplever därför inte samma förändring i förmåga och identitet. Därför skiljer sig fokus för rehabilitering och habilitering på avgörande sätt. 

Barn påverkas på ett annat sätt än vuxna av en traumatisk hjärnskada. Barnets hjärna fungerar annorlunda och är under utveckling. En kvarstående funktionsnedsättning kommer t.ex. att drabba senare utvecklingssteg och upplägget i rehabiliteringen måste anpassas till barnets utvecklingsnivå (Limond et al., 2014). Rehabilitering av barn och vuxna kräver därför delvis olika kompetenser. 

Rehabilitering för barn med förvärvad hjärnskada 

Att rehabilitera barn med förvärvad hjärnskada är en komplex process som kräver en helhetssyn för att stärka barnets fysiska, kognitiva, känslomässiga och sociala förmågor. För en effektiv rehabilitering behövs flera viktiga insatser som tillsammans stödjer barnets återhämtning och välmående. 

En snabb diagnos och omedelbar behandling efter skadan är avgörande för en positiv återhämtning. Tidig hjälp ökar möjligheten att minska skadans långsiktiga effekter. I den akuta fasen är det viktigt att stabilisera barnets tillstånd för att undvika fler skador. Detta inkluderar noggrann övervakning och nödvändiga medicinska ingrepp för att skydda hjärnan så mycket som möjligt. 

Rehabiliteringen bör ske inom ramen för ett tvärprofessionellt team som involverar olika specialister som till exempel läkare, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, neuropsykologer, specialpedagoger och kuratorer. Genom regelbundna teammöten kan man sätta gemensamma mål och strategier, vilket ger en samordnad och effektiv vårdplan. Den multidisciplinära ansatsen gör det möjligt att se hela bilden av barnets behov. 

Individuella anpassningar  

Varje barn är unikt, och rehabiliteringsplanen bör skräddarsys utifrån barnets specifika behov, styrkor och utmaningar. Planen måste vara flexibel och anpassningsbar över tid, beroende på barnets framsteg och förändrade behov. Genom att sätta realistiska och mätbara mål kan teamet kontinuerligt utvärdera effektiviteten av insatserna och justera dem vid behov. 

Stöd från familjemedlemmar

Familjen spelar en central roll i rehabiliteringsprocessen. Genom att utbilda föräldrar och anhöriga om hjärnskadan och dess konsekvenser får de bättre förståelse och kan stödja barnet mer effektivt. Emotionellt stöd är viktigt för att hjälpa familjen att hantera stress och anpassa sig till den nya livssituationen. Att involvera familjen aktivt i terapier och beslutsfattande ökar engagemanget och kan förbättra resultatet av rehabiliteringen. 

Olika typer av rehabilitering 

Beroende på barnets skada och funktionsnedsättning kan olika typer av rehabilitering behövas. Här är några förslag som kan vara aktuella under rehabiliteringen.  

Kognitiv rehabilitering 

Kognitiv rehabilitering fokuserar på att förbättra funktioner som uppmärksamhet, minne och problemlösning. Genom strukturerad träning och strategier som hjälper till att hantera svårigheter kan barnet lära sig att klara av kognitiva utmaningar i vardagen. Teknologiska hjälpmedel, såsom datorprogram och appar, kan vara effektiva verktyg för att stödja kognitiv träning och göra den mer engagerande. 

Fysisk rehabilitering 

För att återställa och förbättra motoriska färdigheter, styrka och balans är fysisk rehabilitering avgörande. Fysioterapi hjälper barnet att träna muskler och rörelser, medan arbetsterapi fokuserar på att återfå självständighet i dagliga aktiviteter som påklädning, matlagning och personlig hygien. Vid behov kan hjälpmedel som rullstolar och gånghjälpmedel användas för att göra det lättare att röra sig och vara självständig. 

Rehabilitering för ökad kommunikationsförmåga 

Kommunikationsförmågan kan påverkas av en hjärnskada, och träning med en logoped är därför en viktig del av rehabiliteringen. Genom att arbeta med talproduktion, språkförståelse och uttrycksförmåga kan barnet förbättra sin kommunikation. Om det behövs kan man använda alternativa kommunikationsmetoder, som tecken, bilder eller tekniska hjälpmedel, för att göra det lättare att kommunicera med andra. 

Psykologiskt stöd 

En hjärnskada kan leda till förändringar i barnets emotionella tillstånd och beteende. Psykologiskt stöd hjälper barnet att hantera känslor som frustration, ångest och nedstämdhet. Beteendeterapi kan behövas för att hantera beteendeproblem eller förändringar i personlighet. Social färdighetsträning kan underlätta interaktion med jämnåriga och hjälpa barnet att bygga och upprätthålla relationer. 

Återgång till skolan 

Att återvända till skolan är en viktig del av barnets rehabilitering och kräver noggrann planering. Samarbete med skolpersonal är avgörande för att informera om barnets behov och förutsättningar. En individualiserad utbildningsplan kan anpassa undervisningen efter barnets kognitiva och fysiska förmågor. Vid behov kan extra stödresurser tillhandahållas i klassrummet för att underlätta inlärningen och främja en positiv skolupplevelse. 

Stödja social tillvaro 

För att främja en känsla av normalitet och tillhörighet är social integration viktig. Att uppmuntra barnet att delta i fritidsaktiviteter som sport, konst och andra hobbyer kan stärka självkänslan och välbefinnandet. Stödgrupper ger barn chansen att träffa andra med liknande erfarenheter, vilket är värdefullt för att dela upplevelser och ge varandra stöd. Genom att involvera lokala organisationer och samhällsresurser kan integrationen underlättas ytterligare. 

Teknologiska hjälpmedel 

Teknologiska lösningar kan spela en viktig roll i rehabiliteringen. Assistiva teknologier, som kommunikationshjälpmedel och anpassade inlärningsverktyg, underlättar barnets självständighet och engagemang. Telemedicin erbjuder möjligheten att tillhandahålla terapi och uppföljning på distans, vilket kan vara särskilt värdefullt när geografiska eller logistiska hinder föreligger. 

Uppföljning i rehabiliteringsprocessen 

Rehabiliteringsprocessen sträcker sig ofta över lång tid, och kontinuerlig uppföljning är nödvändig för att övervaka barnets utveckling och anpassa insatserna. Regelbundna bedömningar möjliggör tidig identifiering av nya behov eller utmaningar. När barnet närmar sig vuxen ålder är det viktigt att planera för övergången till vuxenvård och se till att stödet fortsatt är tillräckligt. 

Förvärvade hjärnskador kan leda till medicinska komplikationer som epilepsi, spasticitet eller hormonella störningar. Regelbundna medicinska kontroller är därför viktiga för att övervaka hälsotillståndet, förebygga problem och genomföra nödvändig behandling. Genom att hantera medicinska aspekter effektivt kan rehabiliteringen fokusera på funktionell återhämtning och livskvalitet.