Inom sjukvården skiljer man på habilitering och rehabilitering.

Habilitering››› Insatser som ska bidra till att en person med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förut­- sättningar, utvecklar och bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet (Socialstyrelsens termbank).

Rehabilitering››› Insatser som ska bidra till att en person med förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, återvinner och bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet (Socialstyrelsens termbank).

Rehabilitering i tidigt skede

Inom sjukvården sker den tidiga rehabiliteringen för patienter med kom­plexa behov efter traumatisk hjärnskada vanligen inom rehabiliteringsmedicinska kliniker. Rehabiliteringsmedicin är relativt sent utvecklad som egen medicinsk spe­cialitet och fick sin första professur 1966. Den rehabili­teringsmedicinska verksamheten har byggts ut och finns nu på alla univer­sitetssjukhus samt på flera andra platser runt om i landet.

Bristande insikt kan skapa problem

Ett problem är att sjukdomsinsikten i akutskedet efter en hjärnskada kan vara påverkad. Vissa patienter väljer själva att lämna sjukhuset och/eller tackar nej till re­habilitering och därmed etableras inte kontakt med rehabiliteringsmedicin. Patientens val riskerar i ett senare skede att missförstås av primärvården som kan sakna specialiserad kunskap om hjärnskada. Det kan vara svårt att få tillgång till rehabilitering i det senare skedet när patienter och/eller anhöriga börjar förstå konsekvenserna av hjärnskadan och därmed önskar hjälp. Detta problem blir ännu svårare för personer som inte har stöd av anhöriga.

Specialistkompetent rehabiliteringsteam

De rehabiliteringsmedicinska frågeställningarna är ofta mycket komplexa och kan kräva ett flertal olika bedömningar av ett specialistkompetent rehabilite­ringsteam för att kartlägga vilka funktionsnedsättningar skadan medfört och konsekvenserna för personen i skilda aktiviteter och för möjligheterna till delaktighet i samhället. Bedömningarna ska sedan ligga till grund för de mål som sätts upp i rehabiliteringen.

En utmaning vid svår och medelsvår hjärnskada är att både patientens funktionstillstånd och den medi­cinska situationen är under ständig förändring under en ibland avsevärd tid, veckor till månader. Det medför ett behov av fortlöpande samordnad uppföljning och justering av rehabiliteringsplanen – det som gällde förra veckan gäller inte nödvändigtvis idag.

Rehabilitering i senare skede

I ett senare skede kan fortsatta rehabiliteringsinsatser ske i varierande om­fattning via aktörer som t.ex. kommunen, arbetsgivare, arbetsförmedling, utbildningsanordnare och försäkringskassa. Det är i den processen, i likhet med övriga rehabiliterande insatser, viktigt att utgå från individens för­utsättningar.

Det är önskvärt att samordning mellan aktörerna utgår från individens behov, dvs. frångår stadieindelning av först medicinsk och sedan arbetsinriktad rehabilitering. Samordning bör eftersträvas för att åstadkomma en över­lappning och samverkan. Insatser kan konkret gälla innehåll i arbetsuppgifterna och arbetsmiljöns utformning. Arbetsmiljön är ofta av stor betydelse för personer med skilda kognitiva funktionsnedsättningar. Det är ofta en stor utmaning för den enskilde individen att komma i eller återgå till arbete.

Teamarbete

Rehabilitering bör ske i specialiserade team som består av flera yrkeskatego­rier, även om de konkreta rehabiliteringsinsatserna kan utföras av en eller flera personer i teamet. Teamet består vanligen av läkare, omvårdnadsper­sonal, fysioterapeut, arbetsterapeut, socionom, logoped och neuropsyko­log.

Teamets bedömning ska utmynna i en rehabiliteringsplan där inledningen består av bedömning/ kartläggning som följs av en plan för åtgärder samt utvärdering av resultat. I boken ”Rehabiliteringsmetodik” (Lexell and Rivano Fisher 2017) ges följande definition:

”Ett mindre antal människor med kompletterande kunskaper som till­sammans arbetar mot ett gemensamt mål och har ömsesidigt ansvar för att det uppnås.”

Det finns olika typer av team:

1. Multidisciplinärt team – utredningar och åtgärder sker parallellt och utan krav på samordning mellan medlemmarna. Strukturen liknar den mer traditionella medicinska modellen där teamledaren, ofta läkare, har ett tydligt ledningsansvar. Personen som möter teamet kan uppleva att teammedlemmarna arbetar mer ”var för sig” och information riskerar att upprepas vid de skilda mötena med olika teammedlemmar.
2. Interdisciplinärt team – innebär att teamet arbetar samordnat. Beslut fattas i och av teamet, där personen som är i behov av rehabilitering ingår. Teamet samlar in beslutsunderlag som ligger till grund för teambeslut och fortsatt planering.
3. Transdisciplinärt team – liknar interdisciplinärt team men medlem­marna försöker ofta genomföra gemensamma bedömningar, i gemensam­ma lokaler och är därmed samtidigt fysiskt närvarande. Arbetssättet innebär att medlemmar i viss utsträckning kan ersätta varandra och vid behov gå in i varandras områden.

Uppdaterat 20190905