Rehabilitering av barn och unga

Rehabilitering efter svårare traumatiska hjärnskador kräver komplexa insatser med fokus som skiftar över tid. Ju lättare skadan är, desto mer begränsade kan hälso- och sjukvårdens insatser vara. I båda fallen krävs uppdaterad kompetens om hur traumatiska hjärnskador påverkar barn och ungdomar, hur läkning kan befrämjas och hur utvecklingen framöver kan påverkas av kvarstående symtom.

Rehabilitering av barn med förvärvade hjärnskador skiljer sig från habilitering av barn med medfödda hjärnskador. Efter en förvärvad hjärnskada följer i de allra flesta fall en period av läkning som blir ett viktigt fokus för rehabiliteringen. Det är viktigt att ha kunskap om läkningen för att kunna befrämja den.

I habilitering däremot har barn medfödda skador och begreppet läkning är därför inte relevant. Det finns ingen tidigare funktionsnivå att sträva efter, utan habiliteringens främsta fokus är att befrämja en så hög funktionsnivå som möjligt (se exempel på skillnaden mellan rehabilitering och habilitering i tabellen här nedan).

Barn med förvärvade skador hade helt nyligen sitt vanliga liv. Om hjärnskadan resulterar i kvarstående funktionsnedsättning, behöver barnen och deras närstående hitta nya sätt att hantera vardagssituationer som tidigare var självklara. Barnen behöver omformulera vad de kan och vilka förutsättningar de har. Barn med medfödda skador har fötts med ett funktionshinder och erfar inte detta skifte i förmåga och identitet. Rehabilitering och habilitering har därför på avgörande sätt olika fokus.

Barn påverkas på ett annat sätt än vuxna av en traumatisk hjärnskada. Barnets hjärna fungerar annorlunda och är under utveckling. En kvarstående funktionsnedsättning kommer t.ex. att drabba senare utvecklingssteg och upplägget i rehabiliteringen måste anpassas till barnets utvecklingsnivå (Limond et al., 2014). Rehabilitering av barn och vuxna kräver därför delvis olika kompetenser.

 

Uppdaterad 20191015

Läs mer i våra rapporter