Spännvidden mellan hur de lättaste och de svåraste traumatiska hjärnskadorna drabbar barn och ungdomar är väldigt stor. De flesta med lätt traumatisk hjärnskada, i dagligt tal hjärnskakning, återhämtar sig inom de första veckorna (Eisenberg et al., 2014). En del lätta skador ger dock kognitiva problem som kvarstår betydligt längre tid.

Kognitiv funktionsnedsättning

Vanliga besvär är koncentrationssvårigheter, mental trötthet och  huvudvärk. Kommunikationsstörningar kan också förekomma. Ungdomar som i förskoleåldern har varit inlagda på sjukhus för hjärnskakning, (lätt traumatisk hjärnskada), har mer problem än vanligt med uppmärksamhet, impulsivitet, trots, missbruk och hantering av känslor och humör (McKinlay et al., 2009).

Problem med uppmärksamhet och impulsivitet kan överensstämma med de besvär som personer med medfödd ADHD har. Att skilja en medfödd från en förvärvad ADHD kan vara viktigt eftersom man kan förvänta sig en initial förbättring efter en förvärvad ADHD till skillnad från en medfödd.

Kunskapen om att hjärnskakning kan ge kvarstående problem har växt under det senaste decenniet, kanske främst genom att sportrelaterade hjärnskakningar har uppmärksammats när kända idrottare har blivit tvungna till uppehåll i utövandet. Den medicinska vården ska bistå med att diagnosticera samt informera barn, föräldrar och andra vårdnadshavare om vad som befrämjar läkning och vad som minimerar risken att få en ytterligare hjärnskakning.

Information om hur barnets läkning bäst stöds behöver även nå personer i barnets omgivning, t.ex. lärare och idrottsledare (Ontario Neurotrauma Foundation, 2014).

Flerfunktionsnedsättning

De svåraste traumatiska hjärnskadorna resulterar i omfattande psykiska och fysiska
funktionsnedsättningar. Skadorna kan medföra svårigheter med att använda motoriken för att gå, greppa och prata. Förmågan att via sinnena ta in information och förstå den, att lära och minnas, kan också vara nedsatt. Kommunikation och samspel med andra människor kommer av flera anledningar att påverkas och försvåras.

Funktionsnedsättningen ger ett omfattande behov av stöd och omvårdnad i vardagen. Behovet av  sjukvårdande insatser är stort och behöver innefatta åtgärder för grundläggande hälsa. Behovet av rehabilitering, och senare habilitering, blir livslångt och behöver innehålla behandling av  funktionsnedsättningen och kompensation för nedsatt förmåga via hjälpmedel.

Handledning till barnets nätverk är också centralt. Den behöver innefatta kunskap om barnets annorlunda förutsättningar och hur man kan anpassa aktiviteter i hem och förskola/skola för att barnet ska kunna fungera så bra som möjligt. Svåra traumatiska hjärnskador medför därför en stor oönskad och plötslig livsförändring för både barn och familjer.

Resultatet blir behov av frekventa vårdkontakter, anpassningar av miljön och ibland assistenter som arbetar i familjens hem. Sammantaget ger det en stor påverkan på hela familjesituationen. Utöver skadans svårighetsgrad finns en rad andra faktorer som påverkar vilka konsekvenser en skada kommer att få över tid, t.ex. ålder vid skadan, barnets förmågor före skadan, barnets hjärnfunktion vid skadan, vilken typ av rehabilitering barnet får och hur familjen fungerar.

Möjligheten till läkning är allra starkast under de första ett till två åren efter skadan, vilket bör resultera i en hög prioritering av insatser under denna period. Under denna period ska läkningen befrämjas genom att t.ex. undvika överstimulerande miljöer. Det är viktigt eftersom uppmärksamhetsfunktioner och förmåga att skärma av intryck ofta är nedsatt. Kvarstående funktionsnedsättning, fysisk och psykisk, kommer att påverka barnets fortsatta utveckling.

Främsta fokus för långtida rehabilitering bör därför vara att stödja utvecklingen och underlätta övergångar, exempelvis nya stadier i skolan, med nya krav och nya människor som behöver kunskap om barnets specifika förutsättningar.

Beteendestörning

Många barn och ungdomar blir mer känslostyrda efter en traumatisk hjärnskada och kan i ett tidigt skede bete sig som om de vore lite yngre än de är. Vissa kan under en längre tidsperiod ha svårt att hinna uppfatta allt som pågår i kompisgänget, och halkar efter i gemenskapen.

Problem med beteendet som uppträder efter en hjärnskada kan bero på flera anledningar.
Trötthet till följd av kognitiv eller fysisk överbelastning kan t.ex. sänka förmågan till impulskontroll. Barnet kan också ha känslomässiga svårigheter med att tvingas acceptera en ny identitet med minskade förmågor och möjligheter vilket kan ta olika uttryck.

Beteendeförändringar kan även bero på att strukturer i hjärnan som direkt påverkar vår sociala funktion har skadats, t.ex. sådana som sköter snabb förståelse av  sociala sammanhang, snabb förståelse av språkets alla skiftningar eller reglering av det sociala beteendet.

Forskningen om hur traumatisk hjärnskada påverkar barns sociala funktion har ökat markant under det senaste decenniet. I en översiktsstudie av detta område (Rosema et al., 2012) framkommer att barn med medelsvåra och svåra traumatiska hjärnskador har en ökad risk för sociala svårigheter.

Problem med anpassning märks i form av dåligt självförtroende, ensamhet, nedsatt impulskontroll och aggressivt asocialt beteende. Nedsatt förståelse av sociala sammanhang kopplas till en svagare förmåga att uppmärksamma andras känslomässiga uttryck och lägre kapacitet till social problemlösning.

Sociala förmågor utvecklas under hela uppväxten och dessa funktioner hanteras av komplexa nätverk i hjärnan. Förmågan till igenkänning av ansikten mognar t.ex. tidigt, medan förmågan till impulskontroll mognar sent. Sociala förmågor påverkas av den grundläggande personligheten och är beroende av en stödjande omgivning och av en normal utveckling av hjärnan. Beroendet av komplexa hjärnnätverk och den utdragna mognadsprocessen antas vara viktiga delar i förklaringen till varför barnets sociala funktion ofta drabbas av en traumatisk hjärnskada.

Uppdaterad 20191011